Klockare Vallgren – En märklig man

Det här är minnesanteckningar som Anders-Gustav Willborg (född 1879) nedskrev 1949. Sedan bevarades anteckningarna av Bernhard Magnusson. (Anders-Gustav var Bernhards farbror)

”Vallgren var född antingen 1816 eller 1818. Har svagt minne att han var född västgöte, men ej säker på detta. Han hade varit folkskollärare enligt allmän uppgift men måst lämna den befattningen, enär – enligt uppgift som nog inte kunde fastslås – han hade använt karbasen allt för hårt. (Senare har jag hört att en pojke från Kilbergstorpet misshandlades till döds av Vallgren och ”Eli i Torpet” höll på att gå samma öde till mötes. Ingen rättegång i någotderafallen. Kilsbergstorpet låg på Medhamnsmark cirka 100 m SV om Karlslund)

Vallgrens klockarsyssla i Visnums-Kil talade för att han tidigare varit lärare.

Som klockare var han ej endast försångare utan även musikant, men redan i mina tidigaste år upplevde jag att hans dotter Emma blev den verkliga organisten, ty Vallgrens ögon var skumma. Hon skulle ha varit en god musiker efter tidens mått mätt även om orgeln var skraltig.

Att passa upp prästen på alla sätt och vis hörde till klockarsysslan. Det var en sak som föga passade den kraftige mannen. Vid mera än ett tillfälle fick vördige prästafar en kötted som bekräftelse på, att nog visste klockarn, vad som var hans syssla. Jo ”dundra-dö” var ett uttryck han ofta använde i talspråk vid gott lynne.

Men ”klockardel” blev titeln men föga mer att orda om ty det var läkaren som trädde i förgrunden. Vallgren var examinerad veterinär. Hans läggning var troligen ”den födde läkarens”. Doktorer var på 1800-talet farligare än sjukdomen själv! De skrek och röt i god proportion till sin egen okunnighet. Skrämde fler än de botade, men säkra i att ta betalt i en tid, då penningar var sällsynta även i hem som hade gott om mat samt jord och skog.

Vallgren hade som nyutexaminerad fått delta i bekämpandet av den stora koleraepidemin på 1840-talet. Kanhända såg han då själv sin väg även som läkare för människor lika mycket som för djur. Om sitt arbete under denna tid yttrade han till min morfar följande: ”Det var en härlig tid, vi åt, vi söp och vi bar döda från morgon till kväll, aldrig nyktra.”  ”Och herr Vallgren klarade sig?”, sa morfar. ”Ja dundra-dö, det var brännvinet, som gjorde att intet bet på mig, ska jag säja Nicklas Bengtsson.”

Det var humör av sällsynt slag i Vallgren. Alltnog, han anlitades minst lika mycket som läkare som veterinär. Det mesta av medicinen torde väl köpts på apotek, men han tillverkade även själv. Örtkännedom var han troligen före sin tid med, och nu i penicillinets å streptomycinets svamptid slår det mig, att i hans självblandade mixturer kan ha ingått ämnen, som erfarenheten pekat på, men vars vetenskapliga betydelse han ej anat.

Ryktet gick, att lunginflammation behövde ingen dö i, om hon eller han kom i tid till Vallgren. Han gav besked om doser, tid och livsföring. Halvstopsbuteljen blev nog ofta den flaska han ordnat till och blandat själv.

Soldaten Hjulberg som bodde nära klockargården blev träffad av hård lunginflammation. Vallgren gick till honom förstås, lyssnade, pratade och sa: ”Du ska få en flaska, som du tar en matsked ur tre gånger om dagen å så ligger du still, tills du känner, att du orkar gå upp!” Så lämnades patienten för att följa ordinationen. Någon dag  var Vallgren ute och gick eller på väg till någon sjuk. Mötte så Hjulber. ”Va Hjulberg, är du uppe? Du skulle ju ligga!” ”Ja är bra nu, men dä sa ja säja herr Vallgren, att den där flaska ja feck, den drack jag ur på en enda gång, herr Vallgren, en sa inte ´mingla´mä medicinen.” ”Dä var så kraftig att en oxe borde ha dött av dä” berättade han för morfar.

Vallgren gick ofta långa vägar till sjuka vinter som sommar. I sällskap hade han Priffe, en vit hund. Den satt vid hans fötter, då han åt på de ställen där mat vankades. Då hände det att Priffe och Vallgren drack växelvis ur samma glas. ”Dä ä en ho å en samma so”, lät det.

Vallgren gick alltid i ´krökestövlar´, det första plagg han drog på, då han gick upp. En vinternatt bultade det vid 11-tiden på dörren. Snöstorm rådde. På trappstenen stod Vallgren, hade gått vilse på Noret men såg ljus i väster från något ställe i Medhamn. Och så kom han till `Niklas-Bengtsa`. Mat och bädd ordnade mamma. Hans resor vore legio och betalningen obetydlig – ofta ingen alls.

Jag hade som barn läppar, som oftast blödde och var spruckna helst på vintern. ”Vi ska tala med Vallgren” sa pappa, när vi kommer till kyrkan nu på sönda”. Stoet Mali hade fått några knutor i huden, som de samtidigt ville ha Vallgrens råd för på samma gång. Först efter kaffet kom stoet på tal. ”Tvätta med svag stop(eller stöp)lut så går knutarna bort”, sa han om hästen. Mej synade han noga genom sina dubbla glasögon ”Jaha, det är något skrofulöst men ej farligt. Gossen får ha detta till 20-årsåldern, då går det bort av sej självt.”  Naturligtvis gick det precis så, och det har aldrig visat sej sen.

En gång dog en mängd kor på Kilsby gård utan synlig orsak. Vallgren var kanske orolig. Men en dag sågs han krypa ute på Kilsbyängen och plocka blommor. Han kom till Vohlén (förvaltare på Kilsby) med en kvast av fynden. ”Här ser du varför dina kor stryker med. Giftiga växter.”

Denne Sokrates hade sin Xantippa. Hans fru var nog den elakaste i socknen men tordes antagligen ej på sin make, utan hon lät ilskan gå ut  över pigorna, som ständigt byttes ut. Det fanns ju gott om fattiga flickor, som måste leva och tåla vad som helst under ett halvår.

Som klockare hade Vallgren att utfå ett kvantum säd på varje gård. Efter avslutad tröskning kom han med häst och karl för att samla ihop sin del. Den enda gången jag såg honom i det uppdraget, var han förstås en smula ”beskänkt” och pratade på i ett. Men han fick överallt väl, vad som var hans rätt och helst ett eller flera glas. Vad han hade i reda penningar i lön, vet jag mig aldrig hört. Troligen visste han det väl endast säkert själv och möjligen prästen samt Jansson på Ed, kommunalordföranden.

Gammal sed var att de ljusstumpar som var kvar efter julottan skulle klockarn ha, likaså blev juldagens kollekt hans lott. Till detta kan läggas den ost som ystades av klockarfrun efter det i kyrkan pålysta ostölet i klockargården.  Jag var dit troligen den sista gången fru Vallgren gjorde ostöl. Lämnade 4 kannor mjölk och fick en 2 kannors burk med äpplen hem.

Det hände ofta att Vallgren lämnade läktaren, medan prästen dundrade av 1-1½ timmes synd för de förlorade fåren i Visnums-Kil. Under tiden hann Vallgren med att ge ordination åt en sjuk eller lova komma på besök på aftonen.

Åldern tog omsider kroppen men ej själen förrän på det allra sista, då Vallgren blev en smula barn på nytt och gladde sig åt ”kuttingen” men blev aldrig någon ”suput”. Nej, patienter kom in i det sista, men så kom en rödskäggig provinsialläkare, som lystrade till namnet Hemessé och började tala om kvacksalveri. Denne hade dock föga framgång, eftersom åren satte stopp för Vallgrens verksamhet, och många ville nog ha klockarsysslan ordnad för gott. Det var säkert prästerna som stod för det hela – ej så mycket att tala om för övrigt. Därför kom Vallgren att få sitt cum dignitate i den gamla klockargården tillsammans med den dövstumme dottern Ida och Emma, som varit sin fars vikarius i kyrkan.

Vallgren hade en son som flyttade till Arvika där han blev köpman. Sonens namn var Per, och om jag ej är fel underrättad fick Per två söner av vilka den ene är professor i medicin nu. (Medan jag skriver detta – 23 februari 1949 – befinner sig professor Vallgren som statens stipendiat i Sydamerika för studier. Är överläkare på Norrtulls barnsjukhus) Det skulle sålunda hända att farfarsblod ändå är tjockare än vatten, och namnet Vallgren skrivs in i den medicinska vetenskapens historia.

Avskrivet i Medhamn den 1 november 1998 av Bernhard Magnusson.”

 

 

Liten ordförklaring:

Karbas = Rotting eller ris som användes vid aga bla i skolor förr.

Kötted = Grov svordom.

Legio = Att något är förekommande, praxis. Att det är många eller oräknerliga.

Halvstop = Ett flaskmått. Före 1880 innehöll en halvstopsbutelj 650 ml. (att jämföra med nutidens”hela” på 700-750 ml)

Cum dignitate = Menas egentligen ”Otium cum dignitate”,  att njuta av ett lugnt hedersamt privatliv efter väl förrättat livsverk.

Ostöl = Gemensam osttillverkning i någons hem. Kallas även ostgille eller ostmöte, och festligheter i samband med det brukade ske prästgården.

Kutting = Ett mindre laggkärl som man förvarade våta varor i. Oftast innehöll de alkohol.

Kvantum = Kommer av latinets ”Quantum”, betyder myckenhet,  tillräckligt, så mycket man  vill ha.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.